Döva oroas för ålderdom

Innan jag fick kontakt med Åsa, hade jag aldrig träffat en döv person. Jag hade ingen aning om att teckenspråket erkändes som offentligt språk först 1981. Eller att många äldre döva drar sig för att söka hjälp hos vården, eftersom känslan av utsatthet och rädsla för att inte bli förstådd, är så stor.

De sju vita åren

Åsa och jag träffas genom ett digitalt möte och två tolkar hjälper oss kommunicera. En tolk tecknar det jag säger, och den andra översätter vad Åsa tecknar till svenska.
– 9 av 10 äldre döva har vuxit upp språklösa eftersom deras föräldrar inte kunnat teckenspråk, säger Åsa genom sin teckenspråkstolk. Många äldre döva bär på trauman från barndomen genom bland annat bristande kommunikation och ofrivilliga separationer. Man talar om de sju vita åren, vilket betyder de första sju åren i barnens liv då de levde utan möjlighet till kommunikation. Därefter sattes många barn på dövskola.

Lämnade ensamma

Åsa berättar att för många barn blev skolstarten ytterligare ett trauma.
– Jag har hört åtskilliga berättelser om att de inte hade en aning om varför resväskan packades. Det finns många erfarenheter av att man som barn blivit lämnad ensam på tågstationen utan någon som helst aning om varför. Resan förde dem senare till en dövskola där de sedan fick bo och bara komma hem till familjen under jul- och sommarlov. Andra berättar som att mamma följt med till dövskolan, men att hon plötsligt försvunnit under middagen i matsalen. Föräldrarna blev rådda till det av personalen eftersom avskedet annars skulle blivit för smärtsamt. Men att många barn grät i dagar efter att blivit lämnade ensamma, räknades uppenbarligen inte som lika smärtsamt.

Tuff tid på dövskola

Jag ber Åsa berätta lite mer om dövskolan. Tänker att där kanske barnen äntligen fick ett språk och att livet upplevdes lite enklare.
– Skolans målsättning var att lära barnen prata. De fick inte använda händerna för att teckna, utan fick stundtals sitta på händerna för att inte råka teckna. Teckenspråk var i stället något man lärde sig av de äldre eleverna. Det finns förstås de som är äldre idag, som har positiva minnen av dövskolan, men tyvärr vittnar många om fysiska, psykiska och sexuella övergrepp.

Rädsla för att bli äldre och vårdberoende

Under samtalet med Åsa inser jag att ärren efter en traumatisk barndom, gör att många äldre döva idag har bristande tillit till såväl myndigheter som andra personer. Åsa berättar att det finns få studier gjorda på denna grupp, men de som gjorts vittnar om ensamhet och en stark oro inför att bli äldre och beroende av vården.
– Svenska är vårt andraspråk och på grund av den bristande undervisningen på teckenspråk, har många döva äldre svårt för att läsa och skriva på svenska, fortsätter Åsa. Det är utmanande att göra sig förstådd genom att skriva på lappar. Genom Regionen finns det tillgång till teckenspråkstolk, men det är inte säkert att någon tolk är tillgänglig just när jag sitter på akuten. Insikten om att en dag tvingas flytta till ett äldreboende med enbart hörande boende och personal, är en mardröm. Isolering och utanförskap förstärks eftersom det inte finns någon att kommunicera med. Man sitter vid samma matbord, men man ser att de andra pratar, skrattar och gestikulerar, men man har inte en aning om vad de pratar om.

Hoppas på forskningsanslag

Åsa och jag avslutar vårt samtal och jag har svårt att fokusera på så mycket annat. Jag skäms lite över min okunskap. Vi är en del av samma samhälle, men vi uppfattar det så otroligt olika. Jag som kan skriva, läsa och prata svenska har förstås helt andra möjligheter att tillgodogöra mig information än de som inte har det.

Det minsta vi kan göra på Centre for Co-production, är att i alla fall göra ett försök att uppmärksamma en grupp som många andra i samhället glömt bort. Under våren har Åsa och hennes vänner gett mig och mina kollegor en bättre förståelse för denna problematik. Vi är tacksamma över att våra partners på Regionen och Kommunal utveckling också är med på denna resa, det ökar förutsättningarna för att hitta en långsiktig lösning som fungerar i praktiken. Vi kommer att söka forskningsmedel för att göra en studie som belyser en viktig samhällsfråga. Enligt FN:s deklaration om mänskliga rättigheter har alla människor lika värde och ingen får diskrimineras eller hindras från att utnyttja sina rättigheter. Här har vi som samhälle brustit. För deklarationen om alla människors lika värde gäller även för äldre döva.

Jag som projektledare för Centre for Co-production ser fram emot fortsatt samarbete med Åsa och hennes kontakter, mina kollegor på Centret och institutet för Gerontologi, samt medarbetare på Regionen och Kommunal utveckling. Min innerliga förhoppning är att detta arbete så småningom utmynnar i en mer jämlik och inkluderande vård – det ligger i allas vår skyldighet.

*Centre for Co-production är ett samverkansprojekt i syfte att stärka forskning, utbildning, tjänste- och produktinnovation genom ett kunskapsbaserat, samskapande angreppssätt. Projektet finns på Hälsohögskolan och har tydliga kopplingar till Jönköping Academy.

Text: Sofie Rotstedt, projektledare Centre for Co-production