Folkhögskolan och NPF – fri eller uppstyrd?

En betydande del av deltagarna på folkhögskolan har någon typ av NPF-diagnos. Ett dilemma för lärare och annan personal på skolan kan vara hur man ska kombinera folkhögskolans fria natur med gruppens behov av struktur och förutsägbarhet. Elise Arnell, lärare på Helsjön folkhögskola, har tagit sig an frågan i ett praktiknära projekt.

Under 2021/2022 har två folkbildare fått handledning av en forskare, inom ramen för Föreningen för folkbildningsforsknings projekt Praktiknära forskning. En av dem är Elise Arnell, som nu har presenterat sina resultat i rapporten Från system till samtal – En kvalitativ studie om folkhögskolans pedagogik och NPF. Hon har haft professor Johan Söderman vid Göteborgs universitet som handledare.

Elise Arnell har ägnat sig åt frågan hur personer med neuropsykiatriska funktionshinder, NPF, kan bli bemötta på ett för dem bra sätt, utan att folkhögskolan behöver dra ner på de lite friare momenten.

– Vi pratar ofta om det i arbetslaget och det är något som vi funderar mycket kring, säger hon.

Efter att ha intervjuat två av deltagarna och två av lärarna på Helsjön folkhögskola satte hon sig ner och analyserade vad som hade framkommit. Hon kunde sedan mejsla ut ett antal teman, som hon tog med sig tillbaka till sitt arbetslag. Arbetslaget satte sig ner och diskuterade frågorna i två timmar.

– Det här var en lärandeprocess hela tiden, för hela arbetslaget.

Något som framträdde tydligt var gymnasieskolan som en antagonist. Den fick symbolisera ett system som inte fungerade för de här personerna, där man inte hade lyckats. Pedagogiken på en folkhögskola var enligt vad som kom fram både hjälpande och stjälpande. Det personliga mötet var viktigt, deltagarna fick äntligen någon som lyssnade och förstod, och det fanns tid att misslyckas och att försöka igen.

– Folkhögskolan som helhet är jätteviktig, det framkom i studien. Att man går till matsalen och de vet vem man är. Vaktmästaren vet vad man har för svårigheter.

Men det kunde samtidigt bli krockar i början, innan man visste vad folkbildningen är och vad som förväntades.

– En stötesten är deltagandet, att man förväntas vara deltagare när man kommer in i klassrummet, nästan på en gång. Att vara medskapande kan vara en svårighet.

De hittade ett antal fallgropar, bland annat friare moment som studieresor och friluftsdagar. Moment som ofta innebär hög frånvaro för den här gruppen.

– Otydlighet vid nya situationer kan skapa ångest och bli ett hinder för deltagande, och lärare kan tolka det som brist på motivation, men det är det inte.

Arbetslaget har efter studien arbetat fram nya rutiner för att förbereda deltagare inför den här typen av moment, bland annat genom att visa bilder och berätta om hur dagen kommer att bli, och de har redan sett en markant ökning i deltagandet. Vid en studieresa till Skara nyligen hade de full buss.

– I stället för att begränsa de traditionella folkbildningsaktiviteterna så kan man jobba med dem, styra upp det lite mer.

– Det sker inte av sig självt utan det visar att när man tänker igenom det kan man ha folkbildningens särart i blicken samtidigt som man stödjer deltagare med NPF, säger Elise Arnell.

Rapporten finns att läsa hos Föreningen för folkbildningsforskning. Länk till annan webbplats, öppnas i nytt fönster.