Att leva och arbeta med social isolering

2020-05-27

Liv och arbete i social isolering : boendestöd till personer med allvarliga psykiska funktionsnedsättningar


alt

Vi är mitt i en pandemi och för att hantera situationen och motverka spridning av COVID-19 är vi uppmuntrade till social distansering och även social isolering. Samtidigt som vi visar socialt ansvar och undviker kontakter med andra, upplever vi de nuvarande omständigheter som märkliga och oroväckande. Vi tvingas att bromsa vårt naturliga behov och drivkraft att kommunicera, umgås med och vara nära varandra. Social isolering är svårt och kan till och med medföra allvarliga risker för vårt välbefinnande. I ett av de mesta kända psykologiska experimenten som genomfördes på 1960-talet, visade Harry Harlow att långvarig social isolering (ett år och mer) försvagar vår förmåga att vara sociala. Även om Harlows experiment inte involverade människor utan apor, har resultat från studien visat sig giltiga även för människor.  

Dessbättre (eller Lyckligtvis) är social isolering och distans som införts för att hantera COVID-19 varken total, tack vare den digitala tekniken, eller långvarig. Det finns dock grupper av människor i samhället som är utsatta för social distansering och isolering under långa perioder eller till och med stora delar av sitt liv. En grupp är personer med psykisk funktionsnedsättning (SMI=severe mental illness) som löper högre risk för ett liv med svaga sociala nätverk och få vardagliga kontakter med andra människor.

De senaste decennierna har medfört enorma förändringar som har påverkat människor med SMI. En av de största innebar en övergång från stora mentalsjukhus till öppenvård och liv ute i samhället. I Sverige var det Psykiatrireformen 1995 som skapade strukturella möjligheter för social integration och en möjlighet för personer med SMI att leva ett liv som andra i samhället. Men dagliga erfarenheter visar att även om reformen förändrade levnadssituationen för personer med SMI, så har den kanske inte medfört stora förändringar i deras möjligheter till social integrering. Under de senaste 40 år i Sverige, är nivåerna för social integration fortfarande låg och många personer med psykoser, framförallt personer med schizofrenidiagnos, upplever sig som stigmatiserade och missförstådda.

I vår forskning av vardagsliv för personer med SMI, konfronteras vi ofta med teman såsom ensamhet, begränsade sociala nätverk och socialt stöd.  När vi intervjuar personer förmedlar de ofta en känsla av ensamhet, fattigdom och oro för framtiden och ibland även en misstro mot psykiatrins och socialtjänstens möjlighet att möta deras behov av vård och stöd.  Dessa berättelser är inte skildringar av tillfälliga omständigheter, utan snarare sprider sig sådana historier över år och årtionden.

För många som lever med SMI är det boendestödjare som blir deras främsta länk till samhället. Formellt har boendestödjare som uppgift att hjälpa personer med SMI i deras vardag. Men deras arbete och kontakter med människor med SMI gör dem till de främsta bärarna av sociala kontakter och relationer. Det är inte sällan boendestödjare upplevs av personer med SMI som deras enda vänner och familj. Vad kan vi lära oss om boendestödjarnas arbete med att hantera social isolering? är några av de viktigaste frågorna som vi tittar på i vårt pågående forskningsprojekt.

Projektet ”Leva livet: boendestöd till personer med SMI” är finansierat av Forte (Forskningsrådet för Hälsa, Arbetsliv och Välfärd) och involverar samarbete mellan forskare från HHJ och Kommunal Utveckling i Jönköping. I projektet ingår: Ulrika Börjesson, Pia Bülow, Per Bülow, Mikael Skillmark, Mattias Vejklint, Monika Wilińska.

Leva livet

Denna blogg tillhör projektet ”Leva livet: boendestöd till personer med SMI” som är finansierad av Forte: Forskningsrådet för Hälsa, Arbetsliv och Välfärd och involverar samarbete mellan forskare från HHJ och Kommunal Utveckling i Jönköping. I projektet ingår: Ulrika Börjesson, Pia Bülow, Per Bülow, Mikael Skillmark, Mattias Vejklint, Monika Wilińska.

Visa alla mina bloggposter

Detta är en bloggtext. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Jönköping University.