Forskar om barns pedagogiska utomhusmiljöer, utomhuspedagogik, utomhusundervisning och lärande för hållbarhet. Tror på barns agentskap och kompetens genom att forska med och för barn ur barns perspektiv.
Det går åt skogen!
Dagens barn, elever och ungdomar behöver få tillgång till miljöer utomhus, både för rörelsebaserade aktiviteter, motverka ohälsa och få en personlig naturkontakt. Studier visar att ju mer kunskap vi har om naturen desto mer vill vi skydda och ta hand om den.
Lärare i den pedagogiska verksamheten kan exempelvis vara behjälpliga för att stödja denna utveckling och lärande om träd, växter och djur. Strax innan julledigheten kom följande nyhet fram i flödet:
Högg ner björk – ville ha ”julgran”
Det framkommer inte alls om hen var påverkad eller om det var snålheten som fick fäste, men björken blev i alla fall nedhuggen när hen greps för åverkan (Aftonbladet 19 december 2025). Det låter dråpligt, men det är inte enbart människor som drabbats av okunskap om trädarter. I den senaste reviderade versionen av ett artikelmanuskript hade redaktören för tidskriften låtit AI skriva ihop bildtexter till olika fotografier. Texten skulle beskriva vad fotografierna föreställer för de som vill ta del av en vetenskaplig artikel, men som av olika skäl inte kan läsa. På fotografiet syns en omfattande alm. AI:s textförslag är att det finns en blå vågvägg och en röd portal och bakom kojkonstruktionen växer en björk.

Barn säger ”schackträdet” medan den korrekta benämningen är björk. Foto: Maria Hammarsten.
Detta trädslag som nästintill samtliga lågstadieelever känner till när vi befinner oss i skolskogen. Trädets karaktäristiska svartvita stam och dess formade löv. Detta gör det enkelt för barn och elever att kunna artbestämma. Det är dock något svårare att veta vilken slags arter av björk; glasbjörk, vårtbjörk eller dvärgbjörk.
Dessa (läs)upplevelser är för min del inte alls häpnadsväckande eftersom artkunskapen är närmast obefintlig för dagens människor. Det är dock inte enbart trädkunskapen som är på nedåtgående utan även växter.
Spelar det någon roll vad de heter?
Vid den senaste exkursionen plockade en student upp och sa att hen har hittat en prästkrage (Leucanthemum vulgare), men är i själva verket en tusensköna (Bellis perennis). De är förvisso ganska lika eftersom de båda har gula och vita blommor och tillhör den korgblommiga växtfamiljen, men storleksmässigt skiljer de sig markant åt och vilken växtplats som de föredrar så dessa borde inte förväxlas i vuxenålder.
Begreppet ”växtblindhet” (plant blindness) är att människan inte ser växterna i sin miljö utan uppfattas som en grön fond (Wandersee & Schussler, 1999). Växter är betydelsefulla organismer och utgör ungefär 80 % av all biomassa på jorden. De är viktiga i ekosystemen och ger för levande varelser både syre, föda, kläder, medicin och skydd. Trots betydelsen är växtblindhet utbredd både bland vuxna och barn.
Det låg en kopparsnok på trottoaren? Jag såg en kopparorm! fast egentligen finns inte dessa benämningar alls utan det är en kopparödla. Den är dessutom helt ofarlig och saknar gift.
Närvaro eller frånvaro av naturkontakt
Barnen bor numera mera urbant än på landsbygden med naturen inpå knuten. Det gör att anknytningen och samhörigheten till natur, såväl växter som djur blir svårare att skapa relation till. Exempelvis sitter jag utanför ett gatukök där några änder vankar fram och tillbaka, i hopp om att få några brödsmulor. Ett barn går fram och försöker trampa på bakfjädrarna medan vårdnadshavare tittar på eller ett annat barn som springer mot gräsänderna, som till slut jagas ner i dammen. Naturkänslan kan alltså vara på väg att bli något annat än respekt, empati och omsorg.
Den pedagogiska verksamheten kan möjliggöra för möten med djur och småkryp på ett ömsesidigt sätt. Barn och elever behöver få bli involverade och engagerade i att skapa naturkontakt. Att skapa fröbomber[1] är ett sätt att skapa intresse och låta barn kasta ut dem i naturen, men det förutsätter naturligtvis att jordmånen är sådan att det kan växa blommor och örter där överhuvudtaget. Annars finns risken att det inte händer någonting. Det blir varken ett lärande i att se och upptäcka när någonting växer eller sköta om växter. Det blir då enbart en kastövning utan syfte, mål och mening.

Barnen tillverkar egna fröbomber. Foto: Maria Hammarsten.
Med en önskan om att fler barn och unga får uppleva växter, djur och småkryp under sina tidigare år i grundskola och fritidshem.
Fotnot
[1] En fröbomb innehåller lera, jord och som fylls med olika fröer från vilda växter i det aktuella utomhusområdet. Det är viktigt att fröbomberna kastas ut på olika ställen som möjliggör att de etablera och gro inför ett regnväder. Ängsblommor lockar till sig humlor, fjärilar och bin, vilket är ett sätt att öka den biologiska mångfalden. Recept på fröbomber. 3 dl finmald lera, 2 dl kompostjord, 0,5 del fröer och ca 1,5 dl vatten.
Detta är en bloggtext. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Jönköping University.