- en interventionsstudie

I Sverige insjuknar ca 80 barn med hjärntumör varje år. Behandlingen är beroende av tumörtyp men kan utgöras av kirurgi som kompletteras med cytostatika och/eller strålbehandling. Numera överlever majoriteten av alla barn, men motoriska-, sociala- och inlärningsmässiga seneffekter som påverkar barnets vardagsliv på olika sätt kan uppkomma efter avslutad behandling. Dessa kan begränsa barnens möjlighet att vara aktiva och delaktiga i sitt sammanhang. Flera aktörer såsom sjukvård, habilitering och skola är ofta involverade runtom barnen och familjerna, och stödbehovet är ofta välorganiserat från respektive verksamhet. Men, när samverkan behövs blir det ofta rörigt och otydligt i informationsöverföringen. Föräldrarna blir ofta koordinatorer och ”budbärare” mellan verksamheterna. I det här projektet analyserar vi barnets tillbakagång till skolan samt om samarbete och informationsöverföring kan förbättras med fortbildning i problemlösning.

Ett första syfte är att undersöka hur barns problem, rekommendationer och erhållet stöd beskrivs i journaler från hälso- och sjukvård, habilitering och skola. Beskrivningarna länkas till ICF-CY*; hur kroppen fungerar, hur väl barnen kan utföra aktiviteter och hur delaktiga barnen är i skolans miljö, samt hur miljön ser ut. Vi tror att problem relaterade till kroppen beskrivs tydligare än problem relaterade till delaktighet.

Det andra syftet är att pröva om en intervention baserad på gemensam problemlösning mellan barnet-skola-sjukvård-habilitering kan vara ett sätt att öka barns aktivitet och delaktighet i skolan, efter avslutad behandling för hjärntumör. Tidigare forskning som fokuserat gemensam problemlösning där andra grupper av barn och vuxna har inkluderats, har visat att interventionen bidragit till förbättrad problemlösningsförmåga och funktion genom ökad kunskap och strategier.

*Internationell klassifikation av funktionstillstånd, funktionshinder och hälsa – Barn och Ungdomsversion