En verksamhet som inte passar in i mallen – för personer som inte passar in i mallen

Någon ses sällan utanför sitt rum. En annan har aldrig varit utanför kommungränsen. En tredje får fullständig panik av att vistas i skolans stimmiga entréhall. Vi kallar dem hemmasittare, men historierna kring hur de har hamnat där de har hamnat gör dem egentligen svåra att stuva in i ett och samma fack.

En del har social fobi – men inte alla.
En del har diagnos – men inte alla.
En del har vänt på dygnet – men inte alla.
Men alla har farit illa i skolan.

Under några års tid har Henrik Söderström på Strömstads kommun arbetat på ett speciellt sätt för att nå de här personerna, de som kallas hemmasittare. Genom att studera andra framgångsrika verksamheter, bland annat i Vänersborg och Helsingborg, har han valt ett arbetssätt där han koncentrerar sig på att jobba intensivt med fem personer i taget.

– Man kan nästan inte se någon förändring annars. Man hinner inte med individerna, säger han.

Henrik träffar dem en och en, och de gör olika saker beroende på vad just den personen har med i sin ryggsäck och vilka möjligheter som behöver utforskas. Han har snickrat tillsammans med tonåringar hemma på köksgolvet hos familjer, suttit bredvid gamingstolen och fått lära sig massor om dataspel, åkt runt i landskapet för att titta på hällristningar och följt med till gymmet för att låta sig instrueras. Han har hört av sig, hälsat på, hört av sig igen och gjort upp planer. Han har suttit axel mot axel under möten med kommunens representanter, och krävt att ungdomen inte ska mötas av ett helt gäng vuxna utan att de på andra sidan bordet ska vara lika många. Två möter två.

Lugn och inspiration

En källarlokal har blivit en trygg, insynsskyddad plats, med möjlighet att prata, vila, vara kreativ och få möjlighet att läka sina sår från tidigare skolår. Här har Henrik samlat rekvisita från sitt liv inom teatern. En av de första sakerna blicken faller på när man kliver in genom dörren är en gammal moped. Just den mopeden, berättar Henrik, fick en av ungdomarna att lämna sin position i hörnet, med armarna i kors och luvan uppdragen, för att berätta om en gång när han och kompisarna hittade just en sådan i en container. När han stod och höll i det rostiga styret och berättelsen vällde fram bröts isen, då hade de en gemensam plattform att bygga vidare från.

De personer Henrik jobbar med är 16–24 år. Vissa behöver hjälp att klara skolan, andra att komma ut i arbetslivet. Gemensamt för dem är att oavsett vilka insatser som görs så måste det vara ett kort avstånd till att lyckas. Och det går inte att klämma igenom dem alla genom samma mall. Det gäller att hitta något som tänder en gnista. Något, vad som helst. Det kan vara ett historiskt intresse, att gestalta ett visst yrke som väcker nyfikenhet, att konstruera något som får i gång kreativiteten eller att få göra studiebesök i någon verksamhet.

Alexandra Heggum är en av dem som under en period hittade sin plats i källarlokalen hos Henrik. Ett projekt de drog igång var att bygga en person. De har funderat ut konstruktionen – skulle det gå att få honom att kunna röra sig men samtidigt vara stabil? Medan Henrik var pappaledig hade Alexandra med sig den halvfärdiga Sixten hem, och fortsatte byggandet. Vad skulle han jobba med egentligen, Sixten? Vilka kläder behövde han för det? De behövde leta information om olika yrken, och utstyrslar.

Alexandra berättar att hon gillar det kreativa, att berättelserna växer fram, skapandet ger ett välbefinnande. Men det är just skapandet som är det positiva, inte att fokusera på resultatet. Om processen får en att må bra, är det inte nog i sig? Den kanske leder vidare till något annat, som ett steg på vägen.

– Vad är det att göra klart? Vem säger när något är färdigt? funderar Alexandra.

Vägar framåt

Närliggande Grebbestad folkhögskola har blivit ett mål för flera av Henriks adepter. De kan tillsammans i lugn och ro utforska miljön. Första gången kanske det är tillräckligt att ta en fika på det närliggande caféet. Nästa gång går det att besöka folkhögskolans utställning och en tredje gång är det möjligt att äta lunch i matsalen.

Parallellt med de fem personer som Henrik jobbar intensivt med så har han fem andra som är i en ”förberedelsefas”. De kanske har hörts av på telefon, börjat planera en insats och så vidare. Likaså har han fem personer i en uppföljningsfas. De som nu är på väg någonstans, som kanske har påbörjat en utbildning, fått praktik eller har något annat på gång efter att ha jobbat tillsammans med Henrik intensivt en period.

De flesta är nog överens om att det är något sådant här som måste till för att lösa ”problemet hemmasittare”. Det måste finnas en person, inte en funktion. Det måste byggas relationer, det måste finnas tilltro och det måste få ta tid om det behövs. Men. Det finns alltid ett men. Det är svårt att sätta siffror på det här. Det är en verksamhet som inte passar in i mallen – för personer som inte passar in i mallen.

Verksamheten i sin nuvarande form i Strömstad läggs ner nu, men Henrik arbetar för att sprida sina erfarenheter och sitt arbetssätt och hoppas att det kan få leva vidare på något sätt, kanske på någon annan plats. Källarens innehåll, alla kläder, prylar och manicker, kan tända en gnista hos någon annan som har pressats in under epitetet hemmasittare.

Joel Hedegaard är forskare och har i flera studier berört personer som av olika anledningar står i utkanten av utbidlningssystem och arbetsmarknad. Vi ställde ett par frågor till honom om verksamheten i Strömstad.

När du tog del av Henriks berättelser och hur han har jobbat, kunde du göra några kopplingar till saker som du och Martin Hugo har sett i era studier?
Ja utan tvekan. Vi har mött många unga vuxna i flera projekt som inte har passat in i skolans eller arbetslivets olika mallar. Att få möjlighet att komma till en miljö som utmärkts av trygghet och fokuserar på mellanmänskliga möten är förstås oerhört värdefullt. Det känns onekligen som ett allmänmänskligt behov men för de individer som tidigare blivit berövade möjligheten att uppleva trygghet och starka mellanmänskliga relationer så blir det än viktigare. Jag tänker även på värdet av kreativa processer. Olika former av skapande har i två av våra tidigare studier visat sig vara utbredda och välfungerande metoder för att både skapa lugn men också för att hjälpa till med att identifiera styrkor och behov som den skapande individen har. Även här i källarlokalen med alla dessa artefakter verkar det vara som gjort för att via någon slag fri association dels kunna öppna upp för och möta ett vuxenstöd, dels få syn på behov och eventuellt outtalade eller kanske snarare nedtryckta framtidsdrömmar.

En svårighet med verksamheter likt den här är att räkna hem det ekonomiska. Har du några tankar kring det?
Det finns en hel del socioekonomiska beräkningar på vad utanförskap kostar och det senaste jag läste var en rapport från Myndigheten för ungdoms- och civilsamhällesfrågor från 2022 skriven av Eva Nilsson Lundmark och Ingvar Nilsson. I rapporten bedöms den årliga kostnaden för en individ i genomsnitt hamna på 500 000–600 000 kronor, vilket då inkluderar olika typer av ekonomiskt stöd samt rehabiliterings- och/eller habiliteringsinsatser. Med den siffran i åtanke kan en sådan verksamhet som den Henrik Söderström har bedrivit spara in stora summor åt både Strömstads kommun och Västra Götalandsregionen för varje kull om fem personer som han arbetar tillsammans med. Förutom det uppenbart rimliga i att sträva efter att efterleva de mänskliga rättigheterna till social trygghet och hälsa, så borde minskade utgifter vara välkommet i många kommuner och regioner under de nuvarande kärva ekonomiska tiderna vi lever i, inte bara i Strömstads kommun och i Västra Götalandsregionen.

Sara Bref

Se också:

Folkhögskolans stödjande roll vid psykisk ohälsa – ett deltagarperspektivPdf, 1.2 MB, öppnas i nytt fönster.

Syftet med den här forskningsrapporten är att beskriva hur folkhögskolans livskunskapskurser kan hjälpa deltagare med långvarig psykisk ohälsa till återhämtning, rehabilitering och habilitering. Studiens datainsamling omfattar nio dagars deltagande observation i kurserna på folkhögskolan kombinerat med tolv semistrukturerade livsvärldsintervjuer och fyra fokusgruppsamtal. Slutsatsen är att folkhögskolan bidrar till ett begripligt, hanterbart och meningsfullt socialt sammanhang och att livskunskapskurserna hjälper deltagarna att fungera bättre i vardagen och tillsammans med andra.

Folkhögskolan som inkluderande miljö för deltagare med neuropsykiatriska funktionsnedsättningarPdf, 1.3 MB, öppnas i nytt fönster.

I den här rapporten har författarna undersökt vad det är som gör att folkhögskolan fungerar så väl för personer med neuropsykiatriska funktionshinder, framför allt högfungerande autism. I rapporten utgår de från tre perspektiv: deltagarnas, lärarnas och rektorernas.

Lärandets sociala dimensionerPdf, 943 kB, öppnas i nytt fönster.

Denna rapport handlar om hur unga vuxna med Asperger upplever att studera IT på en speciellt anpassad utbildning. Det specifika syftet var att beskriva hur unga vuxna med Asperger upplever utbildningen på IT-spåret - ett projekt som startade den 1 januari 2012 och vänder sig till studiemotiverade med diagnosen Asperger.