Vem blev jag på vägen till doktor?

Resan mot en avhandling betyder inte bara att forskningsresultat mejslas fram. Även den som utför själva mejslandet formas, av processen det innebär att utbilda sig till forskare.
– En sak som var ganska stor för mig det var det här med min identitet, att gå in i ett nytt yrke och utbilda sig. Vem blir jag här? Jag är ju lärare, vem blir jag nu? Det här att bli forskare, vad handlar det om? säger Filippa Millenberg.

I mars försvarade Filippa Millenberg sin avhandling Att mötas på folkhögskola - en studie om folkhögskollärares pedagogiska hållning. Hon är en folkhögskollärare som har forskat om sin yrkespraktik och nu kan titulera sig doktor, men frågan är om personen Filippa är en annan? Om åren inom akademin har påverkat henne på fler sätt än att de har gett nya kompetenser, hur märks det i så fall?

Att byta identitet från lärare till doktorand var inget som gick av sig själv. Då, för fem år sedan, fanns funderingar kring om hon verkligen skulle passa in i akademin. En inre kritiker som gjorde sin röst hörd ifrågasatte förändringen samtidigt som det kändes stimulerande att äntligen få tiden att ta sig an de frågor som ständigt dök upp i lärarvardagen, men som inte lät sig besvaras inom ramen för hennes tjänst. Hon hade en vilja att förstå mer om vad lärarskapet innebar, mer om situationerna och människorna på folkhögskolan.

– Min idé var att det skulle vara väldigt roligt att bli lite nördig, ägna sig åt någonting som man verkligen är intresserad av i ett sammanhang där man får ta sig tiden att nörda ner sig, säger hon.

Det stämde. Hon berättar om det lustfyllda i att under fem år få vara ute i fält, sitta med och ta del av det som pågick där, åka tillbaka till universitetet och ta sig an det empiriska materialet. Och att vrida och vända på saker tillsammans med forskarkollegor.

– Jag tycker att de här sammanhangen, att man får vara med på seminarier, man får vara i samtal när man läser texter tillsammans, det är väldigt roligt och stimulerande. Nyfikenheten som man har som man får dela tillsammans med andra när man sitter och tänker och reflekterar kring något, det är väldigt roligt och väldigt lärorikt som doktorand tyckte jag.

Å ena sidan

Den systematiska forskningsprocessen och hantverket i att skriva har varit en del i lärandet, men även att få syn på vad som är det verkliga dilemmat. Att lyssna på vad som egentligen sagts, bena ut vad som är vad i en text eller problematisera och vara kritisk på ett konstruktivt sätt. Det här har satt spår i hennes sätt att vara och förhålla sig till saker och ämnen även utanför jobbet, menar hon. Familjen kan sucka över ”å ena sidan, å andra sidan” och hon märker själv att hon gärna ser saker utifrån fler perspektiv än innan. Världen är mindre svartvit, och hon har ofta aningen längre till att deklarera sin ståndpunkt.

– Jag behöver fundera på saker. Den eftertänksamheten tror jag är större hos mig nu.

Den självkritiska rösten som frågade om hon verkligen var doktorand-material har inte tystnat under tiden på universitetet, den har övergått till att ifrågasätta hennes arbete där i stället. Det är något som hon har behövt arbeta med att balansera, och lite tystare kanske den blev när skylten på kontorsdörren en dag hade bytts ut från ”doktorand” till ”doktor”. En annan egenskap som fanns med från början har däremot fått blomstra.

– Jag är väldigt nyfiken och vetgirig. Att det var så starkt hos mig, det tror jag att jag verkligen har upptäckt nu, säger Filippa Millenberg.

– Jag har haft några kollegor där vi väldigt öppenhjärtigt och tillitsfullt pratat med varandra kring våra olika resor. Vi har också lärt oss att det här att vara doktorand ser ut på så många olika sätt beroende på vem man är, vilken handledare man har, vilken typ av projekt man gör. Det är inte en sak att vara doktorand, men man kan känna igen sig i andras resa, för alla ska genom samma procedur.

Vägen framåt?

När Filippa sökte till forskarutbildningen var tanken att den skulle tillföra något till hennes lärar-jag. Sen skulle hon komma tillbaka, lite klokare och mer rustad. Men upptäckten av den starka vetgirigheten, och det faktum att avhandlingsarbetet väckte en rad nya frågor, har gjort att en vanlig lärartjänst nu ter sig allt för begränsad. Hon vill arbeta mer med frågor om utveckling och pedagogik. Hon vill bidra mer med texter och resonemang, skriva fram lärarpraktiken ytterligare och presentera nya resultat. Inom folkhögskolan finns i dagsläget inte den typen av lärartjänster.

– Jag har tänkt jättemycket på det här med aktionsforskning eller praktiknära forskning. Fanns det en organisation kring det, att vi brottades med frågor eller det fanns sammanhang där man kunde ha seminarier, eller finnas i det här med praktik och teori, forskning och praktik, om det fick leva ganska nära varandra och dra nytta av varandra. Då tänker jag att jag verkligen skulle tycka att det var roligt, säger hon.

Om det blir akademin eller något annat framöver är inte helt klart, men oavsett vilket så har Filippa Millenberg med sig mer i ryggsäcken nu är vad hon hade kunnat tänka sig då, för fem år sedan. Inte minst modet att se båda sidor av något, och ta i det komplexa. Att vara envis och tålmodig, vända och vrida.

– Att få stå i det som är svårt, att erkänna det. Något kan ha både och, det är svårt och samtidigt så är det roligt.

Sara Bref