Vinterbild med en karavan av hästar med slädar i motljus. 

"Det sitter i händerna"

Kraftiga hästar drar fullpackade slädar genom den kalla blåsten. Figurerna på kuskbockarna syns knappt i sina varma kläder av skinn och vadmal. Färden går över väglöst land, det gäller att utnyttja de frusna sjöarna och myrarna för att kunna ta sig hela vägen fram. I den djupa snön är trugorna på hästarnas hovar ett måste för att de inte ska sjunka.

I århundraden har forbönder tagit de gamla rutterna för att frakta varor, eller foror som det hette då, till marknaden i Røros. Numera är det få som ens vet att forbönderna en gång har funnits, än mindre vad de gjorde eller vilken kunskap de tog med sig i graven. Anna Dahlgren och ett antal ytterligare kuskar och entusiaster har de senaste decennierna hållit minnet och forbondekulturen levande – genom att leva den. Den mäktiga bilden av ett tjugotal hästar och slädar på rad genom vinterlandskapet är inte flera hundra år gammal, den är från februari 2023.

– Det vi försöker göra det är bibehålla att de har funnits, många vet ju inte att det här med forkörning fanns i flera hundra år. Så vi försöker upprätthålla kulturen på ett sätt, och då är det här vårt sätt, att göra det och köra i deras spår, säger hon.

Anna Dahlgren med sitt ekipage.

Anna Dahlgren med sitt ekipage.

Forkörarna var dåtidens lastbilschaufförer. Från 1600-talet fram till början av 1900-talet, när skogsindustrin tog fart och det blev mer lönsamt att köra timmer, fraktade de liar, slipstenar, kol och andra varor från Sverige till Norge. Sedan slutet av 1990-talet kör Dalarna Femund Forkörarförening Länk till annan webbplats, öppnas i nytt fönster. i fädernas fotspår. Eller närmare bestämt farfädernas.

– Jag har ju alltid kört och min far är uppvuxen på gård och han har själv kört i skogen och arbetat med häst ”på riktigt” så att säga, med timmer. Han är inte gammal, min pappa är bara 74, men han är väl kan man säga den yngsta timmerköraren. Jag brukar säga att timmerkörarna är forkörarnas söner, så länge sedan var det man körde foror.

Att lära genom att göra

Det var i grevens tid traditionen togs upp, kan man säga. För på 90-talet fanns det ännu pigga gamla gubbar som hade arbetat med timmerkörning, som hade fått med sig kunskap från sina släktingar. Kunskap som delvis kom från forkörarna. Flera av de nu äldre timmerkörna var med de första åren. Anna hade själv turen att ha med sin pappa första gången de körde till Røros. Det hon lärde sig då hade hon inte kunnat lära sig teoretiskt, menar hon. Likaväl som han inte hade kunnat lära ut det. Hur ska granriset ligga för att bilda en isolerande luftig matta när du ska sova? Hur fixar du en eld som håller hela natten?

– Många sådana saker som min pappa kunde, som jag tittade på hur man gör. Och det är väl faktiskt ganska fantastiskt, att vi lär oss av varandra. Och det kan du ju inte göra om du inte är med på turen.

Den här turen är inget för nybörjare, vare sig man talar om hästarna eller deras kuskar. Det gäller att vara vältränad, och det gäller att det i gruppen som helhet finns kompetensen att laga en trasig skackel, slå på en tappad hästsko eller sy ihop läderutrustning. Hästkörningen och allt som kommer med den måste du redan kunna.

– Körningen till Røros är ju väldigt krävande. Det är ju okända miljöer, det är upp och ner och det är fjäll. Hästen ska ju lita på dig, och du ska lita på hästen. Det är ju verkligen a och o under hela turen.

Det kommer med åren, och många mil på kuskbocken. Kunskapen och känslan är svår att förklara, svår att föra vidare utan att den upplevs, något som Anna nu försöker förmedla till sina barn och brorsbarn.

–Till slut så liksom sitter det i händerna, precis som gamla damer som sitter och virkar eller väver fast de är dementa. Muskelminne. Det sitter i händerna.

Två personer packar en släde.

Noga avvägd packning

Allt de behöver under den två veckor långa färden från Falun till Røros ska rymmas på släden, förutom extra hö åt hästarna som finns förberett längs sträckan. Trots att det nu blivit bortåt femton gånger hon varit med på turen, med uppehåll för barnafödande och pandemi, går det alltid att optimera lite till. Vad behöver finnas lätt åtkomligt? Trugorna, snöskor för hästar, har hon direkt under kuskbocken. Vatten till hästen måste finnas överst, man vet aldrig om det finns ett vattendrag vid en lämplig pausplats.

– Ifall du ska stanna och äta lunch och så har du en låda öppnare, utan att behöva gräva så mycket, så att du kan ta fram stekpanna och kärnved och steka på det du ska steka. Så packningen är väldigt viktig.

De stannar ungefär en gång i timmen, med längre paus för lunch så att hästarna hinner äta. Hur lång sträcka man tillryggalägger per dag varierar. Mardrömmen är regn, vilket dessbättre är väldigt ovanligt, men ner mot 25 minusgrader klarar de i sina pälsar.

– Ibland kan fyra mil vara väldigt kort, om det går bra och är bra väder, och en mil dagen därpå kan vara jättejobbigt för att det kanske är storm.

På forböndernas tid fanns privata gårdar längs vägen som erbjöd övernattning. Den som ser ett nutida Bed & Breakfast framför sig blir dock besviken, det var ofta frågan om ett trägolv i ett oisolerat hus, men det var inomhus skyddat från väder och vind.

– De betalade med dynga faktiskt, för den var ju väldigt åtråvärd. Då kunde de ju få bättre skördar och bättre skördar betydde bättre mat, så många betalade med dynga. Vi har sovit över i några sådana gårdar och det brukar vara de bästa ställena att sova på. Att känna den känslan.

När man ska sova tar man med sin sovsäck och liggunderlag, och färdaskrinet med frukostmat och kaffepulver. Nästa morgon får hästarna hö tidigt, och under de två timmar som de behöver på sig för att äta fixar man frukost och gör i ordning ekipagen för nästa etapp.

Tre ekipage med hästar och slädar i snö. 

Variation mellan åren

Kläderna är tidstypiska. Vissa ärvda och vissa nytillverkade efter gamla mönster. Varje år har de något tema. I slutet på 1700-talet var det kanske lite mer färgglatt, och då kan man kosta på sig att sy en ny kjol eller justera något på kläderna i övrigt. Vilket ort de utgår från varierar också, och varje gång försöker de lista ut hur forbönderna från den bygden kan ha kört.

Med åren har intresset för turen ökat, det är ofta en stor händelse när de passerar byar längs sträckningen. Anna tror att människor fascineras av att tiden verkar ha stått stilla. Att det faktiskt, även på 2000-talet, går att klara sig med så enkla medel med gammal kunskap. Numera finns det också ett tillhörande spelmanslag, som fångat upp mycket av historier och berättelser från den tiden i musiken. Om de åker med? Nja, det finns inte plats för någon bara för att de är duktiga att spela, man måste kunna köra häst eller ha andra kvaliteter som underlättar resan också. Men visst, om någon både är hovslagare och en fena på fiol så är det ju inte fy skam.

Det finns stopp på vägen som är extra speciella.

– Något som berikar mig väldigt mycket det är att när vi åker och det passar turen så åker vi förbi ålderdomshem. Forkörarna är ju borta, det är ingen sådan som lever, men de här gamla timmerkörarna sitter ju där och de uppskattar otroligt mycket att vi kommer.

De sista länkarna till forkörarnas tid är fortfarande i livet, men förmodligen inte så länge till. Det gör arbetet med att hålla deras kultur levande än mer värdefullt.


Sara Bref


2023-04-24