Varför ville vi göra MFS och hur hamnade vi i Tanzania?
Vi valde att göra en MFS studie i termin sex på sjuksköterskeprogrammet för att vi ville göra något roligt och annorlunda med vårt examensarbete. Afrika har alltid intresserat oss och vi ville få möjligheten att se och uppleva Afrika på riktigt. Att leva i landet under en tid med tanzanierna och se alla delar av hur vardagen ser ut där lockade.

För att kunna åka tog vi kontakt med högskolan vintern innan som hjälpte oss att förmedla kontakter till den lilla byn vi sedan hamnade i, Nkinga. Sjukhuset som ligger mitt i Tabora-regionen i Tanzania där vi spenderade vår tid var grundat av svenska missionärer under 30-talet. Sedan dess har svenskar åkt ner dit för att bidra till utveckling på olika sätt. Vi förberedde oss genom att prata med en sjuksköterska som varit där mycket de senaste 30 åren. Hon gav oss många goda råd och tips samt lånade ut sitt hus till oss under vår vistelse. Det innebar att vi bodde i ett trevligt möblerat hus med eget kök, sovrum, vardagsrum och badrum. Visserligen var kranvattnet inte varmt och i duschen var vattnet knappt rinnande, vilket ofta resulterade i att dusch innebar att hälla några skopor vatten från en balja över huvudet, men vi kunde inte fått ett bättre boende!

Hur upplevde vi landet Tanzania och hur upplevde vi att det var att vara på sjukhuset?
Att resa till Afrika från Sverige tror vi är den största kontrasten man kan uppleva när det kommer till kultur, miljö och sociala koder. Vi skulle kunna likna det vid en tidsresa i flera aspekter. Människor hälsar och intresserar sig för att man ser annorlunda ut vilket är ett helt annat bemötande än vad en stor andel svenskar har. Tanzania har ett helt annat ekonomiskt läge än vad vi är vana vid och då talar vi utifrån de observationer vi själv gjort vid genomresa eller vid sjukhuset. Det finns inget skyddsnät för personer som gör sig illa, är sjuka eller ska föda barn osv., vård finns inte att tillgå om gemene man inte har råd att betala för den. Skulle du råka ut för exempelvis en motorcykelolycka kan det ta flera dagar innan du kommer till sjukhus och får vård, det finns ingen ambulans att ringa eller ens någon telefon att ringa med. Behöver man vård får man ta sig till vården för egen maskin, många gånger kommer människorna inte hela vägen fram, man är helt enkelt lämnad åt sitt öde...
Det var bland våra största farhågor, att skada oss under en genomresa genom landet.

Vi mötte flera engagerade människor som gladeligen visade oss runt på sjukhuset och berättade hur de arbetade. På sjukhuset fick vi gå med och observera vården på olika avdelningar, förlossningen och operation. När vi besökte de olika avdelningarna på sjukhuset och träffade massor av patienter stötte vi på tillstånd och sjukdomar som vi på svenska sjukhus ser extremt sällan, kanske aldrig under ett helt arbetsliv. Exempelvis barn med njurstenar stora som pingisbollar, eller barn med så allvarliga obehandlade anemier att deras mjälte har tredubblats i sin storlek och aldrig kommer återfå sin normala form. Själva formen på mjälten går då att likna vid att ha en stor, hård och ojämn sten på vänster sida av buken. Vi upplevde att det fanns en annan grad av tolerans för skador, sjukdom och smärta hos dessa patienter, känslan var som ovan nämnt att de kanske upplevde att de var lämnade åt sitt öde.

Både barn och vuxna kunde lida av tillstånd som vanligtvis är så smärtsamma att man inte står ut, men i vissa fall verkade de inte märkbart berörda av den. Många funderingar och reflektioner snurrade kring hur det egentligen är möjligt, är vi känsliga i Sverige? Rädda? Bortskämda? Är vi rädda att dö eller att ha ont? Eller är människorna vi mötte på Nkinga “hårdhudade” och har en annan inställning till livet? Vem ska göra deras arbete åt dem om de skulle lägga sig ner och ge upp? Även om känslan om hopplöshet finns även hos dessa människor kanske det inte är ett alternativ att ge upp för densamma. Detta är en bråkdel av de reflektioner vi dagligen funderade över och diskuterade om, utan något vetenskapligt belägg bakom utan endast tankar tagna ur verkligheten vi mötte.

På Nkinga gjorde de ingen större grej kring att patienter avled, det faktum borstade man snabbt av sig och fortsatte dagen som det som just hände inte har hänt, men å andra sidan – det är kanske så de överlever i sin verklighet. För oss kunde en dag stanna upp av tanken på att en patient avled trots diverse insatser, för oss var det inte alls lika “enkelt” att borsta av oss det faktum som det verkade vara för personal och anhöriga. Men givetvis kan vi aldrig säga vad de människorna tänkte just där och då, kanske raserades deras värld utan att de gav sken av det.
Flertalet gånger under vår vistelse kunde vi konstatera att vi, i alla fall vi två, lever i en skyddad verkstad – Sverige. Men vi vill också belysa våra klart ljusare minnen av när vi fick leka med ballonger med de sjuka barnen och vi kunde se hur deras annars så nedstämda ansikten sken upp som solar. Eller när vi hälsade på skolan i byn där alla barnen snabbt var framme, hälsade, kramade om oss och ville leka med oss. Vid ett ögonblick att få lämna över en liten nyfödd flicka till en superstolt pappa är ett av de ljusa minnen vi tar med oss. Det är fint att få vara med vid lyckliga slut och dela människors lycka och sorg med dem. Vi har träffat fantastiska människor som trots sina knappa medel är glada, dansar och sjunger och som har skänkt oss massor av glädje under våra veckor på Nkinga, det kommer vi alltid bära med oss!

Vad handlade vår uppsats om?
Vår uppsats handlade om egenvårdsråd vid magsjuka. Att alla människor inte har tillgång till rent dricksvatten är ingen hemlighet och för många människor Tanzania är det vanligt att dricka smutsvatten. Situationen är komplex och även om vissa människor vet att det inte är bra att dricka smutsvatten saknas det kunskap om vad det faktiskt kan innebära att dricka smutsvatten under en längre tid. Det är också en ekonomisk fråga då ved till elden som de kokar sitt vatten över kan vara dyrt och de vill spara den ved de har till matlagning hellre än koka vatten. Sjuksköterskorna har en viktig roll att informera befolkningen hur de kan hålla sig friska och vad de kan tänka på vid magsjuka och vad de kan göra föra att förhindra uppkomst av magsjuka.

Tips från oss till er som är intresserade av liknande uppdrag är att läsa på om landet, kulturen men också hur applicerbar din studie är i det land du tänkt åka till. Det kan låta klyschigt men det är verkligen det bästa du kan göra för att vara så förberedd du kan på den kulturkrock du garanterat kommer möta. Håll också en god och kontinuerlig kontakt innan avresa med folk på plats för en trygg resa och vistelse.

Tanzania var verkligen en häftig och annorlunda resa på många sätt och vi är glada över att ha fått förmånen att genomföra detta projekt!
Det är fint att kunna bidra, då man får ännu mer tillbaka!

Linnea Gärderup och Ida Karlsson,

linneagarderup@hotmail.com, ida.karlsson9329@hotmail.com.