När demenssjukdomen kommer mitt i livet

Att få en demenssjukdom mitt i arbetslivet förändrar livet i grunden. På ett välbesökt JU LIVE, Jönköping Universitys (JU) populärvetenskapliga föreläsningsserie, berättade Fanny Kårelind om hur sjukdomen påverkar yngre personer och deras familjer.

Omkring 10 000 personer i Sverige under 65 år lever med en demenssjukdom. När sjukdomen debuterar i yrkesverksam ålder sammanfaller den ofta med ett liv präglat av arbete, familjeansvar och sociala relationer. Det gör situationen särskilt utmanande – inte bara för den som drabbas, utan också för partnern och det gemensamma vardagslivet.

I sin föreläsning utgick Fanny Kårelind, universitetsadjunkt på Hälsohögskolan vid JU, från ett fiktivt par baserat på verkliga par som deltagit i hennes forskning. Stefan är 58 år och har drabbats av en demenssjukdom. Hans hustru Elin är 55. Sjukdomen kommer smygande: Stefan börjar tappa ord, missar möten på jobbet och är ofta trött och nedstämd. Till en början tror Elin att det beror på stress.

– Tidigt debuterande demenssjukdom börjar ofta med just nedstämdhet och förändrat beteende, inte bara med minnesproblem. Därför förväxlas det lätt med stress, utmattning eller depression. Symtomen kan märkas flera år innan den faktiska diagnosen ställs, säger Fanny Kårelind.

Hon berättade vidare att när yngre, som i det här fallet betyder under 65 år, får en demenssjukdom så kommer den "mitt i livet". Många som drabbas tvingas sluta arbeta i förtid eller gå ner i arbetstid. I många fall behöver även partnern minska sin arbetstid för att få vardagen att fungera.

Många har även familj med barn som fortfarande bor hemma, eller har sina egna föräldrar i livet som också behöver omsorg och uppmärksamhet.

– Det är en sjukdom som hör ihop med ålderdomen men som kommer "fel i tiden" och som rubbar både planer och ens identitet, säger Fanny.

Stödet är ofta utformat för äldres behov

Med utgångspunkt i Stefan och Elin beskrev Fanny också bristerna i stödet till yngre personer med demenssjukdom. Många stödinsatser är utformade utifrån äldre personers behov och passar därför inte alltid yngre personer med demens. Dagverksamheter och gruppaktiviteter kan upplevas som dåligt anpassade till deras intressen, fysiska förutsättningar och livssituation. När meningsfulla aktiviteter saknas ökar risken för isolering och beroende av partnern. Samtidigt behöver paren ständigt balansera behovet av stöd mot önskan att behålla sin självständighet.

Ett annat problem är bristande samordning mellan regionens minnesmottagningar och kommunala stödinsatser. Det kan vara svårt att veta vart man ska vända sig och vem som ansvarar för vad, vilket gör att paren ofta själva får samordna stödet. Minnesmottagningarna upplevs däremot ofta som en stabil och sammanhållen vårdkontakt, i kontrast till det mer svåröverskådliga kommunala stödsystemet.

Till sist lyfte Fanny fyra saker som behövs för att bättre stödja par som Stefan och Elin:

1. Tidig kontakt med vård och omsorg och regelbunden uppföljning - även innan hjälpen behövs.

2. Aktiviteter och tjänster som passar ålder, intressen och livssituation.

3. En kontaktperson och bättre samordning mellan vård, kommun och Försäkringskassan.

4. Stöd som utgår från familjen och paret som helhet, inte bara från individerna var för sig.

Marina Levinsson och Åsa Hamringer

Bland besökarna på JU LIVE fanns Marina Levinsson, enhetschef inom vård och omsorg i Jönköpings kommun, och Åsa Hamringer, demenssjuksköterska i kommunen - och båda jobbar med just dagverksamhet för yngre med demenssjukdom. Det var första gången de besökte JU Live.

– Det är ett jättebra koncept, det är öppet och lättillgängligt, säger Åsa.

Åsa har även haft kontakt med Fanny under forskningsarbetet och fungerat som bollplank.

– Det här är superviktig forskning. Och vi försöker i mångt och mycket ta med oss forskningen in i verksamheten - och att uppmärksamma beslutsfattare om att forskningen finns och vad den säger. Mer forskning behövs - bland annat om hur vi riktar stödet ännu bättre, avslutar Åsa.

Fanny Kårelind

2026-10-23